Hoppa till innehållet

Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin är också ett pris med stor betydelse för ögonforskningen

Optogenetik har vuxit fram genom forskning och samarbeten över landsgränser. Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin delas av den amerikanske forskaren Karl Deisseroth och de tyska forskarna Peter Hegemann och Georg Nagel för deras upptäckter kring ljusstyrda jonkanaler och utvecklingen av optogenetik.


Men hur fungerar optogenetik? Med hjälp av tekniken tillför forskaren en ny gen till celler som instruerar dem att börja tillverka ett nytt protein, som de inte kunde producera tidigare. Det nya proteinet är ljuskänsligt och ger celler som tidigare inte reagerade på ljus en helt ny egenskap – de kan nu aktiveras med hjälp av ljus. Det innebär också att forskaren kan styra deras aktivitet med stor precision, genom att belysa dem med ljus av en viss våglängd. Proteinet fungerar på så sätt som en slags ljusstyrd strömbrytare.

För oss som arbetar med syn och ögonhälsa är detta särskilt intressant. Optogenetik har under de senaste åren utvecklats från ett kraftfullt verktyg inom forskningen om hjärnan och nervsystemet till en potentiell behandlingsstrategi för personer med allvarliga näthinnesjukdomar. Ett av de mest uppmärksammade områdena är retinitis pigmentosa (RP), en grupp ärftliga näthinnesjukdomar.

Tanken är fascinerande: Vid RP, går näthinnans ljuskänsliga fotoreceptorer successivt förlorade. Med hjälp av optogenetik vill forskarna göra de celler som finns kvar i näthinnan ljuskänsliga, så att de kan ta över åtminstone en del av de förlorade fotoreceptorernas funktion. På så sätt finns en möjlighet att återställa viss synfunktion hos personer som annars skulle ha mycket begränsade behandlingsalternativ. Forskningen har redan nått kliniska prövningar på människor, men optogenetiska behandlingar är ännu inte etablerade.

Men betydelsen stannar inte vid RP.

De principer som Nobelpristagarnas forskning bygger på kan på sikt få betydelse för många andra ögonsjukdomar där näthinnans nervceller påverkas, exempelvis avancerad åldersrelaterad makuladegeneration, vissa former av glaukom och andra retinala degenerationer. Tekniken har också bidragit till en djupare förståelse av hur näthinnans nervceller kommunicerar och bearbetar visuell information.

Det är ett fint exempel på hur grundforskning om hur den encelliga grönalgen Chlamydomonas reinhardtii reagerar på ljus – och de ljuskänsliga proteiner som den producerar och som gör detta möjligt – kan leda till upptäckter som skapar hopp för människor med svåra synnedsättningar.

Stort grattis till årets Nobelpristagare!

Och en påminnelse om att morgondagens behandlingar ofta börjar som dagens grundforskning!