Ögats uppbyggnad

Trots att ögongloben bara är ungefär 24 millimeter i diameter är den mycket komplex och består av många olika vävnader och specialiserade strukturer. Tillsammans fångar upp, bearbetar och vidarebefordrar den visuella informationen från vår omgivning.

Längst fram i ögat finns hornhinnan, pupillen och linsen, som tillsammans fokuserar ljuset så att en skarp bild bildas på näthinnan. Bakom linsen ligger glaskroppen, som fyller större delen av ögat och leder ljuset vidare till näthinnan längst bak, där synprocessen börjar. Samtidigt består ögonglobens vägg av tre lager (hinnor), som tillsammans skyddar ögat, ger det stadga och näring samt skapar förutsättningarna för att vi ska kunna se:

Ytterst finns den fibrösa hinnan som består av den främre genomskinliga hornhinnan (kornea) och den bakre vita senhinnan (sklera).

Hornhinnan är alltså en specialiserad, genomskinlig fortsättning av senhinnan längst fram på ögat. Den står för merparten av ögats ljusbrytning och måste därför vara helt genomskinlig. Sjukdomar som påverkar hornhinnan, till exempel keratokonus eller ärrbildning efter infektion eller skada, kan försämra synen.

Senhinnan (ögonvitta) ger ögat stadga och skyddar de känsliga vävnaderna inuti ögat, men kan också drabbas av inflammation (sklerit).

Innanför den fibrösa hinnan ligger det mellersta lagret, uvea, ett mycket kärlrikt lager som tillsammans ser till att ögat får näring, rätt mängd ljus och möjlighet att fokusera på både nära och långt håll. Uvea består av tre delar med olika specialiserade uppgifter:

Regnbågshinnan (iris) som är den färgade delen av ögat. Den innehåller muskler som kontraherar och relaxerar och på så sätt reglerar pupillens storlek och därmed hur mycket ljus som släpps in i ögat.

Den kan också drabbas av inflammation (irit), vilket ofta leder till smärta, ljuskänslighet och nedsatt syn.

Strålkroppen (ciliarkroppen) ligger bakom regnbågshinnan och har två viktiga uppgifter. Den producerar kammarvatten – den klara vätska som förser hornhinnan och linsen med syre och näringsämnen samtidigt som den hjälper till att hålla ett lagom tryck inne i ögat. Dessutom innehåller den ciliarmuskeln, som via zonulatrådarna (linsbanden) ändrar linsens form när vi växlar blicken mellan nära och långt håll. Om balansen mellan produktion och avflöde av kammarvatten rubbas kan ögontrycket stiga, vilket är en viktig riskfaktor för glaukom (grön starr). Strålkroppen kan också påverkas vid inflammationer i ögats mellersta hinna (uveit).

Åderhinnan (koroidea) utgör den bakre delen av uvea och är en av kroppens mest blodkärlsrika vävnader. Dess viktigaste uppgift är att förse näthinnans yttre lager – framför allt syncellerna – med syre och näring.

Den innehåller dessutom ett mörkt pigment som absorberar ljus och minskar oönskade reflexer inne i ögat, ungefär som den svarta insidan av en kamera. Eftersom syncellerna har en mycket hög ämnesomsättning är de helt beroende av en väl fungerande blodförsörjning från åderhinnan. Förändringar i samspelet mellan åderhinnan, pigmentepitelet och syncellerna spelar en central roll vid åldersrelaterad makuladegeneration (AMD). Åderhinnan kan också drabbas av inflammation (koroidit) eller tumörer, såsom malignt melanom.

Innerst finns den tredje hinnan – näthinnan (retina), där den första bearbetningen av syninformationen sker. Näthinnan består av ett tunt pigmentepitel och flera lager nervceller.

Pigmentepitelet. Pigmentepitelet är ett tunt lager celler som ligger mellan näthinnans nervcellslager och åderhinnan. Trots att det bara består av ett enda cellager har det flera livsviktiga uppgifter. Det försörjer och stödjer syncellerna genom att hjälpa till att transportera syre och näringsämnen (bl.a. A-vitamin-derivat) från åderhinnan till syncellerna, ta hand om deras restprodukter, återvinna ämnen som behövs för synprocessen, förnya syncellernas ljuskänsliga delar och absorbera ströljus som annars skulle försämra bildens skärpa.

Om pigmentepitelet inte fungerar normalt påverkas även syncellerna. Förändringar i pigmentepitelet spelar en central roll vid flera sjukdomar i näthinnan, framför allt åldersrelaterad makuladegeneration (AMD).

Näthinnans nervcellslager. Själva näthinna består av flera lager nervceller som tillsammans fångar upp, bearbetar och skickar vidare den visuella informationen till hjärnan. Längst ut finns syncellerna (fotoreceptorerna), medan de innersta lagren innehåller nervceller som steg för steg bearbetar signalerna innan dessa lämnar ögat via synnerven.

Denna första bearbetning är mycket avancerad. Redan inne i näthinnan förstärks vissa signaler, andra dämpas och information om kontraster, rörelser och ljusförändringar börjar sorteras innan den skickas vidare till hjärnan. Näthinnan fungerar därför inte bara som en sensor – den är också en liten "minidator" som utför den första analysen av det vi ser.

Näthinnan är mycket tunn men innehåller ändå miljontals nervceller som tillsammans påbörjar synprocessen.

Till skillnad från de flesta andra vävnader i kroppen ligger den inte fastvuxen mot underlaget utan hålls på plats genom ett nära samspel med pigmentepitelet och glaskroppen. Om näthinnan lossnar från pigmentepitelet, som vid näthinneavlossning, förlorar syncellerna snabbt sin tillförsel av syre och näring. Utan snabb behandling riskerar de att skadas permanent, vilket kan leda till bestående synnedsättning eller blindhet.