Åldersrelaterad makuladegeneration (åldersförändringar i gula fläcken)

• Symtom, diagnos och behandling
• Vad händer i ögat?
• Orsaker och riskfaktorer
• Forskning och framtidsutsikter

Åldersrelaterad makuladegeneration är en ögonsjukdom som internationellt förkortas AMD, efter det engelska namnet age-related macular degeneration. Förkortningen AMD används också i Sverige, både inom sjukvården och forskningen, och är därför den förkortning vi använder här.

Sjukdomen drabbar gula fläcken, eller makula, ett område mitt på näthinnan längst bak i ögat som är ungefär 5,5 millimeter i diameter. På latin heter området macula lutea, som betyder ”gul fläck” (figur 1), och AMD kallas därför också ofta åldersförändringar i gula fläcken.

I gula fläcken finns både tappar och stavar, våra två huvudtyper av ljuskänsliga synceller, men de är olika fördelade. Allra längst in i centrum finns ett mycket litet område, bara omkring 0,35 millimeter i diameter, som endast innehåller tappar. Här är tapparna som allra tätast. Strax utanför detta centrum börjar stavarna bli fler, medan tapparna gradvis blir färre. Stavarna når sin högsta täthet omkring 3–5 millimeter från centrum och finns sedan över stora delar av resten av näthinnan, men i lägre täthet längre ut mot periferin.

Den mycket höga koncentrationen av tappar centralt gör att synen är som skarpast i mitten av gula fläcken. Det är härifrån vi får vårt centrala seende, alltså den del av synen som vi använder när vi riktar blicken mot något vi vill se tydligt. Tapparna gör att vi kan urskilja färger och fina detaljer, till exempel när vi läser, känner igen ansikten eller ser på tv. Stavarna bidrar inte till färgseendet men är i stället särskilt känsliga för små mängder ljus.

Vid AMD kan både stavar och tappar i gula fläcken påverkas. Stavarnas funktion kan påverkas tidigt i sjukdomsförloppet, vilket bland annat kan märkas genom att det blir svårare att se i svag belysning eller att synen behöver längre tid för att anpassa sig till mörker. När sjukdomen fortskrider och de mest centrala delarna, där tapparna är som tätast, skadas alltmer kan även det skarpa centrala seendet gradvis försämras.

Synen längre ut åt sidorna, det perifera seendet eller sidoseendet, brukar däremot finnas kvar även när sjukdomen har gått långt. AMD leder därför vanligtvis inte till att all syn försvinner. Men även om det perifera seendet finns kvar kan en kraftig försämring av det centrala seendet innebära en betydande synfunktionsnedsättning och göra många vardagliga aktiviteter svårare. Vid långt gången AMD kan sjukdomen därför få stor betydelse för både självständighet och livskvalitet.

AMD är starkt förknippad med stigande ålder och är en relativt vanlig orsak till synnedsättning hos äldre personer. Risken ökar med åldern, men hur sjukdomen utvecklas varierar mycket från person till person. Sjukdomen utvecklas ofta långsamt, med förändringar som sker under flera år, men hos vissa kan synen försämras snabbare. Hur snabbt det går beror bland annat på vilken form av AMD det handlar om.

Olika stadier och former av AMD

För att beskriva hur långt AMD har utvecklats brukar sjukdomen delas in i olika stadier, beroende på vilka förändringar som finns i gula fläcken och hur uttalade de är. Man brukar skilja mellan tidig, intermediär och sen AMD. I de tidiga stadierna kan förändringarna vara små och ge få eller inga symtom. Efter hand kan de bli mer omfattande och synen påverkas allt mer.

AMD brukar också beskrivas som torr eller våt, beroende på vilken typ av förändringar som finns i gula fläcken. Den torra formen är vanligast och förändringarna tilltar oftast gradvis, medan våt AMD kan utvecklas betydligt snabbare. De två formerna skiljer sig också åt genom vad som händer i gula fläcken.

Vid torr AMD börjar förändringarna ofta med att små avlagringar, så kallade drusen, bildas under näthinnans pigmentepitel i området kring gula fläcken. Synen behöver inte vara påverkad i början, men med tiden kan cellerna i området skadas och gradvis förlora sin funktion. När förändringarna blir mer uttalade kan därför det centrala seendet försämras.

Den torra formen kan i ett sent stadium utvecklas till geografisk atrofi. Det innebär att avgränsade områden i gula fläcken har skadats så mycket att näthinnans pigmentepitel och ljuskänsliga synceller har gått förlorade. Atrofi betyder att vävnad har förtvinat eller gått förlorad. Ordet geografisk syftar på att de skadade områdena ofta bildar tydligt avgränsade, oregelbundna fält som kan likna områden på en karta. När dessa områden växer eller flyter samman kan det centrala seendet försämras allt mer.

Vid våt AMD sker förändringarna på ett annat sätt. Då börjar onormala blodkärl växa under eller in i näthinnan, något som kallas neovaskularisering. Ordet betyder nybildning av blodkärl. De nybildade kärlen är sköra och kan läcka vätska och ibland blod. Vätskan kan samlas inne i näthinnan (intraretinal vätska) eller under näthinnan (subretinal vätska) och störa näthinnans normala uppbyggnad och funktion. Om förändringarna fortsätter kan cellerna i gula fläcken skadas och gå förlorade. Med tiden kan även ärrvävnad bildas, vilket kan leda till en bestående försämring av det centrala seendet.

Eftersom dessa förändringar kan uppstå och utvecklas på relativt kort tid kan synen försämras betydligt snabbare än vid torr AMD. Det är därför viktigt att våt AMD upptäcks tidigt. Behandling kan bromsa de onormala blodkärlens aktivitet och minska läckaget. Ju tidigare behandlingen kan sättas in, desto större är möjligheten att begränsa skadan och bevara synen.

Oavsett vilken form av AMD det handlar om kan båda ögonen drabbas, men sjukdomen behöver inte utvecklas på samma sätt eller i samma takt i de två ögonen. Förändringarna kan vara mer uttalade i det ena ögat, medan det andra fortfarande har en bättre syn. Om framför allt ett öga är påverkat kan det bättre ögat till viss del kompensera. Därför kan en synförändring ibland vara svår att upptäcka i början.

Text: M Thereza Perez, Docent, Vetenskaplig sekreterare, Ögonfonden

Faktagranskad av: Elisabet Granstam, Docent, Inst. för kirurgiska vetenskaper/oftalmologi, Uppsala universitet

Uppdaterad: 19 september 2026